Skriver ut...
Jag tänkte skriva ut lite känslor här på bloggen om hur jag har mått de sista månaderna.
Fick en känsla över mig nu på morgonkvisten om att jag faktiskt mår bra... Alltså inte fysiskt (eller det gör jag också) men psykiskt bra menar jag.
I höstas fick vi ett tråkigt besked som jag inte skriver ut offentligt men som många känner till som känner mig. Igentligen spelar inte det någon roll vad det handlar om men det var ett tråkigt besked som rent ut sagt gjorde mina sista månader i graviditeten till en ångerfylld laddning.
Ska vi bli två-barnsföräldrar i detta elände? Glädjen försvann helt och bara negativa känslor strömmade in. Jag hade rent ut sagt ångest.
Jag skämdes extremt mycket över att vara gravid då det kändes som att min graviditet var i vägen för det tråkiga beskedet som hade kommit. Det passade inte att ett barn skulle komma till världen nu.
Jag fick inte den uppmärksamhet och förståelse som jag behövde utan vart istället lite utanför. Det kanske låter själviskt när jag skriver detta nu men det är en så himla stor grej att vara gravid och att inte få känna lycka över den utan bara ångest är rent ut sagt HEMSKT!
Jag hade ångest gentimot Andreas och hans familj.
När vi skulle tidigt på morgonen bege oss till sös för att plocka ut lilla Lova hade jag inget som helst pirr i kroppen om "att nu ska vi få en dotter". Utan ren ångest. Jag försökte verkligen känna lycka och inbillade mig det i vissa stunder. Då man fick besök för att verka vara en "duktig mamma", som älskar sitt barn. Men jag kände mig mest besvärad och stressad.
Det blev ju inte direkt bättre när jag sedan blev sjuk direkt efter förlossningen och vart tvungen att läggas in och sedan att Lova i samma veva blev sjuk och inlagd.
Rent ut sagt var allt ett kaos och Milo åkte runt som ett släptåg tyvärr.
Men men.. Vi kom in på månaden Januari och då blev det tråkiga beskedet en verklighet och nu behövde Andreas all stöd han kunde få, eller ännu mer stöd. Jag var deprimerad och Lova hade Kolik! Bra kombination??? Jag kunde inte stötta min pojkvän i (antagligen) det värsta man kan gå igenom, för jag var deprimerad??
Jag gnällde över mycket och var inte glad. Kände mig inte glad att få vara två-barnsmamma utan bara besvärad.
Men tillslut efter att Lova fyllde 3 månader så förändrades mycket. Hennes mage verkade ha växt till sig och helt pllötsligt är ungen glad!!! På något sätt kommer alla vi här hemma till ro.. Vi kan andas ut och börja bearbeta sorgen i lugn och ro. Vi börjar knyta an till våran nya familjemedlem mer och mer och nu idag älskar vi henne så!!!
Hon var ingen besvärelse utan en gåva som skulle hjälpa oss att gå vidare.
Hon var meningen att komma till oss.
Jag älskar Lova lika mycket som jag älskar Milo. DET gör jag verkligen!!
Jag skäms så sjukt mycket över alla mina känslor som jag har haft, MEN de känslorna är ersatta med nya friska känslor. Jag känner mig inte deprimerad längre. Jag känner mig glad.
Varför jag skriver detta är för att jag en dag ska kunna se tillbaka på detta och veta att jag är stark, och kommer kunna klara av gå igenom tuffa tider. Livet har sin gång.
Fick en känsla över mig nu på morgonkvisten om att jag faktiskt mår bra... Alltså inte fysiskt (eller det gör jag också) men psykiskt bra menar jag.
I höstas fick vi ett tråkigt besked som jag inte skriver ut offentligt men som många känner till som känner mig. Igentligen spelar inte det någon roll vad det handlar om men det var ett tråkigt besked som rent ut sagt gjorde mina sista månader i graviditeten till en ångerfylld laddning.
Ska vi bli två-barnsföräldrar i detta elände? Glädjen försvann helt och bara negativa känslor strömmade in. Jag hade rent ut sagt ångest.
Jag skämdes extremt mycket över att vara gravid då det kändes som att min graviditet var i vägen för det tråkiga beskedet som hade kommit. Det passade inte att ett barn skulle komma till världen nu.
Jag fick inte den uppmärksamhet och förståelse som jag behövde utan vart istället lite utanför. Det kanske låter själviskt när jag skriver detta nu men det är en så himla stor grej att vara gravid och att inte få känna lycka över den utan bara ångest är rent ut sagt HEMSKT!
Jag hade ångest gentimot Andreas och hans familj.
När vi skulle tidigt på morgonen bege oss till sös för att plocka ut lilla Lova hade jag inget som helst pirr i kroppen om "att nu ska vi få en dotter". Utan ren ångest. Jag försökte verkligen känna lycka och inbillade mig det i vissa stunder. Då man fick besök för att verka vara en "duktig mamma", som älskar sitt barn. Men jag kände mig mest besvärad och stressad.
Det blev ju inte direkt bättre när jag sedan blev sjuk direkt efter förlossningen och vart tvungen att läggas in och sedan att Lova i samma veva blev sjuk och inlagd.
Rent ut sagt var allt ett kaos och Milo åkte runt som ett släptåg tyvärr.
Men men.. Vi kom in på månaden Januari och då blev det tråkiga beskedet en verklighet och nu behövde Andreas all stöd han kunde få, eller ännu mer stöd. Jag var deprimerad och Lova hade Kolik! Bra kombination??? Jag kunde inte stötta min pojkvän i (antagligen) det värsta man kan gå igenom, för jag var deprimerad??
Jag gnällde över mycket och var inte glad. Kände mig inte glad att få vara två-barnsmamma utan bara besvärad.
Men tillslut efter att Lova fyllde 3 månader så förändrades mycket. Hennes mage verkade ha växt till sig och helt pllötsligt är ungen glad!!! På något sätt kommer alla vi här hemma till ro.. Vi kan andas ut och börja bearbeta sorgen i lugn och ro. Vi börjar knyta an till våran nya familjemedlem mer och mer och nu idag älskar vi henne så!!!
Hon var ingen besvärelse utan en gåva som skulle hjälpa oss att gå vidare.
Hon var meningen att komma till oss.
Jag älskar Lova lika mycket som jag älskar Milo. DET gör jag verkligen!!
Jag skäms så sjukt mycket över alla mina känslor som jag har haft, MEN de känslorna är ersatta med nya friska känslor. Jag känner mig inte deprimerad längre. Jag känner mig glad.
Varför jag skriver detta är för att jag en dag ska kunna se tillbaka på detta och veta att jag är stark, och kommer kunna klara av gå igenom tuffa tider. Livet har sin gång.
